Dennis Jivander.

Jag trodde jag hörde fel idag.. Jag önskade att jag hört fel.
Men det gjorde jag inte.

Att skriva om något annat än Dennis Jivander idag känns inte rätt..

Att gråta känns själviskt, men jag kan inte låta bli.

Dennis är värd att lägga en eller flera tankar på, Dennis är värd att gråta över.

När personer går bort lägger många energi på att berätta hur fantastisk människan var. Tanken brukar slå mig att man skulle velat sagt det när personen väl var i livet.

Men Dennis var uppskattad. Av hela klassen! Hela MLP09! Och säkert många mer.

När han fortfarande levde satt vi ibland i gäng och bara pratade om hur grym han var. Det låter klyschigt nu när Dennis är borta, men så var faktiskt fallet.

Vi beundrade honom och försökte höja upp honom.

Ord räcker inte till.

Var tveksam om jag ens skulle yttra det i ord här, men Dennis vill jag att man ska minnas och jag vill att människor ska veta vem han var.

Jag är så glad att jag fått träffa en så intelligent och speciell person som Dennis, men samtidigt är jag så ledsen att jag inte lärde känna honom mer!

Många gånger har jag faktiskt suttit och funderat på när Dennis skulle komma tillbaka till klassen från den ”paus” han då hade.

Man bläddrar i minnet.

Saker han sa som var så klockrena.

Den otroligt finurliga skrivkonsten han ägnade sig åt.

Och hans konst att hantera musik.

När Dennis hade bestämt sig för att ta en paus ifrån skolan mötte jag honom i dörren ner till repsalarna i skolan.

Jag berättade för honom att jag tyckte det var synd att han skulle sluta.

”Nej, jag ska bara bli borta några månader. Ta en paus.” svarade han bakom sitt långa hår som han ofta gömde sig bakom.

Jag svarade att jag verkligen hoppades på att han skulle komma tillbaka så snart som möjligt, men att ta den tiden han behövde.

Men han kom aldrig tillbaka..

Det var sista gången jag såg och pratade med Dennis Jivander.

Vill träffa min älskade klass och gråta med er. Prata med er och minnas med er.

Dennis är värd våran uppmärksamhet, precis som när han levde.

Vi måste ta hand om varandra mer, världen över. Måste berätta hur fantastiska vi tycker att vi är, till oss. För livet är så skört. Man vet aldrig när det är försent att berätta hur underbar någon är.

Helt plötsligt är chansen borta.

En fråga som är oundviklig är: Varför?..

Kanske denna värld var en ointressant plats för Dennis. Han hade kanske så mycket mer att ge, och denna världen räckte inte riktigt till. En konstnärssjäls flykt från verkligheten.

Ibland kan en smärta och längtan bort bli för stor. Så stor att den blir verklig.

Man undrar om man kunnat göra något.

Men någonting säger mig att hur mycket man än hade beundrat och höjt Dennis så hade det fortfarande hänt..

När jag lyssnar på hans sista produktion som han gjorde i skolan undrar jag om det hela var uppgjort sen länge.

Texten lyder ”Minns mig som jag var. Alla minnen lever kvar. Någonstans finns jag.”

I vilket fall så var det ett fint ”avskedsbrev” till oss i klassen. Även fast det kanske inte var tänkt så..

Kan inte sluta gråta när jag lyssnar på låten.. Kunde man ha hjälpt dig, Dennis? Eller var det verkligen hopplöst?

Mina tankar går nu till Dennis familj.

Tänker på hur jobbigt ni måste ha det, hur tomt det måste kännas.

Lilla jag som bara skrapade på ytan av vem Dennis var, hur känns det inte då för er som kände honom utan och innan.

Mina tankar går till er!

Jag önskar jag fått lära känna dig bättre, Dennis!

Vila i frid..

Dagens låt:

Imogen Heap – Hide And Seek

/Lisette, tomt

Dennis Jivander

R.I.P

En kommentar.


Min vän Albin kommenterade mitt förra inlägg.
Jag tycker kommentaren är värd att läsa :

”Jag förstår precis vad du menar, och känner lite samma sak. Det är nu när jag blivit äldre och sett saker från andra synvinklar som jag fattar hur det var att växa upp i ett fint villaområde i Sävedalen där grannarna var läkare och kompisarna tävlade om vem som hade flest och dyrast leksaker och TV-spel. Och de fick allt de pekade på. De hade så mycket leksaker att de inte hade tid att leka med allt. Men de ville ändå ha ännu fler actiongubbar och ännu ett sprillans nytt tv-spel för några tusenlappar som föräldrarna glatt slängde iväg.

De ungarna har nog svårt att förstå att det finns barn i till exempel Nicaragua eller Indien som går och tigger för att få råd med en liten bit bröd. Jag minns barn som väntade utanför glassbaren i Nicaragua, och när vi hade ätit upp sprang de in och slickade våra skålar.

Även i Göteborg finns det barn och ungdomar som har det riktigt svårt. Och när man tänker på det blir man lätt illamående när man ser alla segelbåtar, bilar, mobiltelefoner, systemkameror och sminkväskor.”


Jag har funderat på den här frågan lite då och då idag.. Och jag har kommit fram till en sak.
Erkänner som sagt att jag ryggar tillbaka när jag ser stroppiga snobbfolk som visar tydligt att dom har pengar.. Om det handlar om att dom bryr sig minde om omvärlden i svält och krig vet jag inte.. Det hela beror nog snarare på att jag ogillar den typen av folk helt enkelt. Diggar det inte. Ser inget intresse i människorna. Tycker dom ser fjantiga ut och brukar skratta åt dom.

För när jag hade tänkt ett tag på mina kommentarer om ”deras” ovetande eller snarare brist på intresse av resten av världen kom jag på att jag själv inte gör så mycket åt dom fattiga barnen i Afrika.
Jorå, jag tänker på dom/det nästan varje dag, men vad hjälper en tanke om man inte gör något? Jag skickar väl en summa med pengar till någon organisation när jag väl har råd, men det ändrar inte en hel värld full med hjälplösa människor. Kanske någon, vilket är något i alla fall.

Visserligen har jag vart ute och rest här och där och valt att åka igenom och bo på dom oglamorösa ställena som visar hur folket verkligen lever. Att åka till ett land enbart för värmen är idiotiskt enligt mig. Att resa är ett sätt att upptäcka hur världen verkligen ser ut och förstå och växa som person.
Jag hjälper inte ett svältande land bara genom att se och konstatera det, men jag blir en mycket mer ödmjukare människa!
Om jag kan så hjälper jag gärna människor runt om mig. Inte bara nära och kära. Om jag ser en ensam flicka på stationen som gråter, ser jag inget annat alternativ än att fråga hur hon mår. Jag hjälper inte en värld.. men kanske någon.

Att tycka synd om och att bara tänka hjälper kanske inte, men det gör en mer medveten och mer ödmjuk.
Man måste börja någonstans, varför inte börja då med kvinnan bredvid dig på tåget som behöver hjälp med att få ner sin resväska?
Litet, men något..

Dagens låt:

/Lisette, inget helgon, bara människa.

Min dömande sida.

Sorry.

Jag kan bara inte hjälpa det, men ibland blir jag så fruktansvärt äcklad.

På Moderat-Svensson familjerna.. Ett släkte för sig.

Gottar sig i sina stora segelbåtar och fritidshus med havsutsikt och ignorerar en stor del av empati.

Gillar inte att ogilla människor jag inte ens känner, det känns så orättvist och fel, men jag kan bara inte låta bli, jag blir så äcklad.

Jag brukar göra det, men är inte stolt över det:

På Facebook bläddrar jag igenom dåtida klasskamraters profiler med bilder och kommentarer. Man ser vilka personer dom har blivit och jag antar att dom ser vem jag har blivit. Det är så många utav dom som jag inte ens hade ödslat ett ord på om jag hade träffat dom idag och om jag inte visste vilka dom var.

Varför? Är jag verkligen så ytlig att jag dömer ut folk direkt om jag ser att dom går runt med backslickiga pojkvänner med rosa skjortor och om dom själva har badat i smink, bär wannebe-chick-som-blondinbella-eller-någon-annan-blåst-modebloggare-kläder och det enda dom pratar om är mode..

Fan, jag är nog så ytlig ändå.. Satan.

Men är det verkligen så ytligt och fördomsfullt eller egentligen bara brist på intresse. Jag tycker faktiskt, nu när jag tänker efter, inte att den här typen av människa är så värst intressant. Därför skulle jag inte ödsla tid på en sådan person.

På något sätt så är man ju lite inlåst i sin krets och sin typ av människor som man dras till, så när man märker hur otroligt ytliga människor kan vara när man väl kollar ut, gråter det en liten del av mig.. Klart världen hade vart jätte tråkig om alla var likadana.. Men världen hade nog sett lite mer annorlunda ut om alla hade tagit sig en extra titt runt om sig och inte bara tänkt på sig själv..

Idag ska jag få träffa min Syster som jag inte sett sen i höstas.

Ska försöka övertala henne att stanna i Sverige..

Dagens låt:

Belle and Sebastian – Get Me Away From Here, I’m Dying

/Lisette, Vallda

F.B.D

Future by Design.

Det var det filmen hette som jag skrev lite om igår.

Se den och sprid vidare ryktet.

Önskar mig ett pengalöst samhälle i julklapp!

Tack.

Om du fick 5 önskningar och fick önska dig precis vad som helst.

Vad skulle du önska dig då?

Fina nya skor, större bröst, längre hår, ändlöst med pengar, en finare värld, snyggare partner, en elefant eller en felfri barndom?

Jag undrar hur många som skulle önska sig en värld ut

an svält och fattigdom..

Skulle vi klara av ett samhälle där ingen behöver hjälp?..

Dagens låt:

Billie The Vision & The Dancers – Ask For More

/Lisette, fot

Inga Pengar, Mer Kärlek!

Om vi var medvetna om hur mycket viktiga och finurliga funktioner som fanns i hjärnan skulle vi nog gå runt med hjälm hela dagarna..

Om exakt en vecka börjar jag jobba på lagret igen. Ska jobba sammanlagt 6 veckor i sommar. Inte så sjukt intressant att veta kanske.. Inte ens jag tycker det är så intressant.

Hela jobbet går ut på att självklart jobba men också att få tiden att gå så fort som möjligt.

”Tiden går så fort när man har roligt”, sant, just därför går inte tiden så fort på jobbet. En apa hade lika gärna kunnat göra jobbet.. Plocka underkläder och gå runt, runt, runt hela dagarna.

Oftast brukar jag tänka på framtiden när jag går runt på jobbet när klockan verkar gå baklänges.

Jag blir bara mer triggad till att göra bra ifrån mig på Högskolan så att jag faktiskt kan jobba med något som får mig att VILJA gå till jobbet varje dag.

Vi jobbat mer än hälften av våra liv.

Vilken otroligt hemsk mardröm att då jobba med något man ogillar. Det menas med att man spenderar mer än hälften av sitt liv på något som gör en olycklig. Fy fan, rent ut!

Jag kan inte tänka mig att jobba bara för att överleva. Jag vill jobba för att kunna utvecklas som person och människa och samtidigt njuta av det. Men då krävs det ju också en del utav en själv.

Jag funderar på hur världen skulle se ut utan pengar.

Skulle allt handla om kärlek och kickar (så som bungyjump eller när man skrivit en riktigt bra låt ger) då, för vart skulle målsättningarna ta vägen? Engagemanget att vilja nå ”toppen” eller någonstans, det hade väl dött ut? Om vi inte behövde jobba och allt fanns där gratis framför oss, hur skulle då allt se ut?

För i stort sätt så handlar ALLT om pengar nu. Nästan alla mål vi sätter handlar om pengar. T. ex att skaffa det perfekta jobbet (med andra ord något kul med mycket lön), att äga fina bilar (pengar), att lära sig hoppa fallskärm (någon måste betala utbildningen), att bli framgångsrik (tjäna mycket pengar), att äga ett stort fint hus (kostar pengar), att resa jorden runt (kostar också en hel del pengar) eller att bara bli duktig på att dansa (danslektioner kostar skjortan). ALLT handlar om pengar.

Det enda jag kan se som inte handlar om pengar är Kärleken. Kärleken till en vän, förälder, husdjur, ett instrument eller en partner. Det kostar inte ett dugg att älska någon.

Därför, om nu pengar inte hade funnits och man skulle kunna få tag på allting gratis, då är det väl bara kärleken som finns kvar som triggar en människa att fortsätta leva. Eller?..

Det finns en bra film om en gubbe som har tänkt ut ALLT som har med hur världen hade sett ut utan pengar.

Han ska tydligen ha svar på allting. Men jag minns inte vad filmen hette..

Jacob, vad hette den?

Dagens låt:

Isak Strand – Skinny Boy

/Lisette, pengalös kärlek är kärlek

nattsnack

Ett besök i fina Göteborg i morgon. Träffa lilla mormor och vänner man inte sett på ett tag.

Tycker om att sitta på buss mer än att sitta på tåg..

Men i morgon blir det tåg.

Finns det något mer enformigare eller tråkigare än 2 1/2 men?

Tråk.

”Att älska en sak är att vilja låta den leva.”

Confucius

Dagens låt:

Regina Spektor – Somedays

/Lisette, tycker om

PANIKÅGEST, till er som har det eller ni som inte förstår.


Ja, idag tänkte jag skriva om en sak som jag försökt hålla tyst om. Men att hålla käften är dumdristigt. Varför?

Jo, för att det finns så många mer människor som drabbas av det här än vad man tror. Ändå går man runt och tror att man är den enda i hela världen. Fel fel fel. Det är vanligare än vad man tror!


Panikångest. Ångestattack. Panikattack.

Jag minns första gången jag fick en ångestattack. Det var strax innan jag flyttade till min far i Kungsbacka. Jag gick sista året på gymnasiet och mycket hände på en gång. Vänner försvann, ny pojkvän, ett hem jag bott i i 11 år försvann, skolprojekt, studenten, balen, klänningar, skaffa jobb, en syster som bodde alldeles för långt bort och en massa annat. Känslor trasslade in sig i nya känslor och det var ingen riktig ordning på det hela.

Jag minns att jag strosade runt på Nils Eriksson Terminalen i väntan på att min far skulle hämta upp mig. Plötsligt började kroppen kännas konstig. Det var som att marken under mig rörde sig. Huvudet började kännas tungt och längs ryggraden uppstod en nästan pirrig känsla i form av rädsla.

”Nu håller jag på att bli sjuk” tänkte jag. För att finna mig lite mer krafter gick jag in i en pressbyrå för att köpa mig en Coca Cola. Men när jag stod i kön för att betala blev den konstiga känslan en ren och skär panik.

”Ut, ut, ut, ut!! Jag måste ut NU!”

Min känsla var att antingen kommer jag svimma framför allt folk eller så kommer jag spy på någon. Min kropp bara skrek att jag inte ville vara där längre. Jag slängde Colan någonstans i pressbyrån och sprang i panik för att hitta en utgång. När jag väl kom ut från terminalen la jag mig på en parkbänk för att försöka lugna ner mig själv. Jag försökte övertala mig själv att den friska luften skulle göra mig lugn. Men jag kände mig så fruktansvärt borta och groggig. En gubbe kom fram till mig och frågade hur jag mådde. Jag svarade att jag bara mådde illa. Han trodde mig inte och frågade om jag tagit ”någon jävla drog eller någon annan skit”. Det var inte lätt att övertala honom att jag inte sysslade med sådant eftersom jag låg helt utslagen och groggig på parkbänken och vågade inte ta mig där ifrån. I vilket fall lyckades jag ta mig där ifrån på något vis.


Det här var min första upplevelse av panikångest. Men jag trodde bara att jag var sjuk på något vis. Att jag hade ätit något konstigt eller bara sovit för lite. För ingen hade ens berättat att panikångest existerade för mig.

Paniken kom dock tillbaka lite då och då. Oftast efter perioder som vart stressiga och när man väl kunde pusta ut och ta det lugnt kom den smygandes.

Många väljer att avstå från sådant som oftast framkallar paniken. Till exempel att träffa nytt folk, att åka buss eller tåg själv eller bara gå runt på stan själv.

Men det gjorde aldrig jag!

Jag ville inte låta den här satans panikångesten ta över mitt liv. Trots att allt blev mycket jobbigare och mer ansträngande. Jag hade verkligen inte roligt på festerna med nytt folk, jag hatade att åka buss och att spela musik med andra och dylikt. Allt jag någonsin hade tyckt vart roligt och sådant som var en stor mening i mitt liv var helt plötsligt så otroligt ansträngande och jobbigt. Men som sagt så vägrade jag släppa mitt gamla liv. Jag skulle minsann visa den där panikångesten att jag inte backar.


Men det blev inte bättre..

Det blev rent utav sämre för varje år. Panikångesten kom tätare inpå varandra och starkare.

Jag lärde mig att man skulle andas i en fyrkant för att bli lugnare. Och jävlar vad jag andades i fyrkanter. Trekanter också. Men det gjorde saker och ting oftast värre.


Bussar och tåg.

Dom var mina fiender.

Illamående och yrsel var mina starkaste syntom. Fruktansvärt rädd för att svimma eller spy rätt ut.

Det hela började oftast med en konstig huvudvärk som spred sig från nacken och uppåt. Sen pirrade det till i armar, ben, fingrar och tår på ett mycket obehagligt vis. Efter det kom hjärtklappningarna, det otroligt starka illamåendet och yrseln.

Varje gång jag satt på en buss, spårvagn eller tåg förundrades jag över alla andra som satt runt omkring mig. Hur dom kunde klara av att åka buss så lugnt och fint. Jag tänkte att jag var den enda som satt där och hindrade mig själv från att springa i panik ut från bussen.

Men vad fel jag hade. Efter att ha pratat med många andra personer och läst en hel del här på nätet så förstår jag att jag verkligen inte är ensam.

Det här är mer vanligt än vad man tror. Men ingen verkar prata om det.

Därför gör jag det nu, trots att jag är rädd för att bli klassad för ”Lisette, hon med panikångesten”.

Nej, jag är Lisette, hon den lilla blonda knasiga tjejen som älskar att skapa all slags konst och träffa nytt folk. Panikångesten är inte JAG!

Under dom jobbigaste perioderna fick jag övertala mig det varje dag för att inte försvinna helt in i min panik.


Varför gick du inte till en läkare?

Jodå, det gjorde jag.

Att gå till läkaren eller skaffa hjälp kanske inte riktigt är min grej. Jag tror alltid att jag klarar allting själv och att saker och ting går över om man bara har tålamod.

Men när det var som värst orkade jag bara inte mer. Då var det dags att söka hjälp kände jag.

Jag kom till en ung läkare och förklarade mina syntom för henne utan att nämna ordet panikångest.

Hon ville testa mig för allt som hade

med magsjukdomar att göra (eftersom jag var precis hemkommen från en månad på Kuba).

Men när jag nämnde att det kanske kunde vara panikångest kollade hon på mig som ett frågetecken. Jag undrade om inga tester visade någonting och det kunde då vara panikångest, vad skulle jag göra då.

Hon mumlade någonting om att jag bara skulle andas och ta det lugnt i så fall så skulle det gå över.

Jag har då aldrig velat ge en person en fet käftsmäll så mycket som jag ville då. Istället satt jag tyst och grät inombords att ingen förstod mig.

”Bara att ta det lugnt så går det över”. Jag trodde inte mina öron. Visste människan ens vad panikångest var för något.

Klart som fan att jag försökte hålla mig lugn men det hjälpte ju inte ett skit. Efter 4 år med den jävla ångesten kommer en legitimerad läkare och säger att det är bara att ta det lugnt. IDIOT!

Jag behövde ju professionell hjälp.


Efter alla dessa prover visade det sig att jag inte var fysiskt sjuk på något vis. Och sen var den utredningen slut.

Men jag började må allt värre och värre.

Paniken fanns med mig varje dag. Tillslut följde den med mig till jobbet, det enda stället jag inte hade känt av den. Det tog över mitt liv totalt. jag kunde inte ens gå runt ensam hemma (min borg och mitt eget hem) utan att må rent utav skit.


Dagarna närmade sig dessutom till första dagen på högskolan.

Jag var livrädd att jag skulle gå runt med det här första gången jag träffade alla mina nya klasskamrater. Då skulle dom få en så fel bild av mig.


Jag vågade dock ringa och beställa en läkartid igen.

Och då träffade jag en läkare som verkligen förstod mig. Jag grät av lättnad.

Hon ville att jag skulle börja ta medicin men jag vägrade. Jag har alltid vart emot det, jag trodde att jag kunde klara det på egen hand bara jag fick lite hjälp på traven i form av terapi eller något liknande.

Hon bad mig att tänka lite till på det och förklarade att jag gått runt med panikångesten så länge att det kunde vara svårt att bara få bort den genom terapi i början.

Jo, jag fick gå till en hjärnskrynklare, men inte mer än 8 gånger. Det var inte tillåtet att få gå mer för kommunen. (För alla ska få sin del av terapi).

Trodde verkligen dom att efter 4 års panik skulle försvinna med futtiga 8 gånger á 40 minuter.

Terapeuten var mycket duktig men det är klart att jag inte var ”helad” efter det.

Jag såg inget annat val än att börja ta tabletter. För jag hade gett upp. Jag orkade inte mer. Om läkarn hade gett mig rådet att ta en sil heroin hade jag säkert gjort det också. Jag ville bara ha hjälp och kom fram till att jag inte klarade av det själv.

Jag mår bra idag.

Är lycklig och kan göra allt det där som gör mitt liv meningsfullt utan att känna paniken smyga på mig.

Ja, jag äter fortfarande en liten mängd tabletter och jag tror helt ärligt att jag kanske inte klarar mig utan dom. Det finns inget jag är mer rädd för än att få tillbaka min panikångest.

Varför får man panikångest?..

Min anledning var kanske allt drama jag fått uppleva som barn som fick utlopp på detta viset när jag blivit äldre.

Men vissa föds faktiskt med det. Precis som vissa föds med depression. Ämnet i hjärnan som utsöndras för att lugna kroppen när man blir stressad har tagit slut eller finns helt enkelt inte. Det är så jag har fått det förklarat för mig.


Jag skulle kunna skriva minst lika mycket till om det här ämnet.

Efter flera år förstår man inte riktigt hur kroppen orkar med sådana här påfrestningar. Men man klarar sjukt mycket mer än vad man tror..

Det är viktigt att påpeka igen att det inte är så ovanligt som många tror!

Du är inte ensam!


Sidor som kan hjälpa eller få dig att förstå:


http://sv.wikipedia.org/wiki/Panikångest

http://www.kbtgruppen.se/

http://www.angest.se/riks/node/4 (Jättebra sida!)


Nu har jag vågat skriva om något som jag försökt hålla tyst om.

Vad vågar du skriva om?..


Dagens låt:

Ted Gärdestad – Oh, vilken härlig da’


/Lisette, lycklig