Panikångest på resa och flyg

Ja, jag var som sagt i Thailand alldeles nyss. Det alla vill höra är: ”Ååååh, det var så härligt! Jag vill åka tillbaka!”, men faktum är att det kändes väldigt skönt att få komma hem.
Borta bra men hemma bäst.

Jag har skrivit innan om min panikångest som har förföljt mig sen jag var 18 år. Det är viktigt att dela med oss av våra erfarenheter, för panikångest är så otroligt mycket vanligare än vad många tror.
Du är inte ensam!
Jag har gått på en liten dos medicin i några år och det har faktiskt gått riktigt bra! Jag kan känna av panikångesten när jag sovit dåligt, men ingenting som jag inte kunnat ha kontroll över. Mycket har blivit bättre av att jag mediterat kontinuerligt i ett bra tag nu och hittat harmoni i min kropp. Framförallt har jag tillit till min kropp som jag inte hade innan.

Men självklart beter sig kroppen annorlunda i andra länder. Det är jet-lag, konstant nya intryck och ovanor som spelar in. Jag har faktiskt rest en hel del och det har gått allt från jättebra till riktigt dåligt. Jag är en nyfiken person och tänker inte låta panikångesten styra över om jag kan ut och resa eller inte. Därför reser jag, även fast jag vet hur min kropp kommer att bete sig.

Så här gick det den här resan:
Från Landevetter till Bangkok skulle det ta oss 19 timmar.
Landvetter -> Arlanda -> Beijing -> Bangkok
Jag har mycket svårt att sova på flygplan så därför sov jag inte på hela natten. Jag var helt slut fysiskt. På det sista flyget från Beijing till Bangkok fick min kropp nog. Jag och min sambo Nicklas fick inte sitta bredvid varandra, vilket också blev lite jobbigt. Helt plötsligt dyker alla dessa symptom upp, som jag känner till så väl; en isande huvudvärk, plötslig illamående, yrsel, hjärtat slår snabbt, andningssvårigheter, rummet blir bara mindre och mindre och hela kroppen skriker ”Nu dör du!”. I panik trycker jag på personal-knappen som en galning samtidigt som jag kippar efter andan. En kinesisk flygvärdinna kommer fram till mig och frågar vad jag vill. Jag försöker förklara på engelska att jag har en panikattack och att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Dock förstår inte flygvärdinnan alls vad jag menar. ”Panickattack?..”. Hon har aldrig hört talas om ordet innan. Fler flygvärdinnor kommer för att hjälpa, men ingen utav dem vet vad de ska göra. Jag börjar gråta i panik. Någon av flygvärdinnorna ropar upp i högtalaren om det finns någon doktor på flyget. Samtidigt kommer det fram en svensk passagerare och frågar hur det är och om han kan hjälpa till med något. Jag kan knappt prata mellan mina tårar och kippandet efter andan.
Samtidigt sitter min Nicklas längre bort och sover. Han är inte alls medveten om vad som händer.
Tillslut förstår de att jag måste få lite mer rum, därför tar de mig till en sittplats längst bak i planet och hämtar en nyvaken Nicklas. Alla var jättesnälla och gjorde så gott de kunde, även fast de inte hade en aning om vad som hände med mig. Jag fick sitta bredvid Nicklas resten av resan, men min kropp ville inte lugna ner sig för det. I flera timmar värkte min kropp på alla sätt och vis. Konstant yrsel och illamående. Inte förrän jag äntligen fick stiga av flyget började jag känna mig bättre.
Det var en helt helt slut Lisette som satte sin fot för första gången i Thailand.

Jag var medveten om att flyget hem skulle ta lika lång tid, vilket skrämde mig en hel del. Därför försökte jag få tag på sömntabletter i varenda apotek jag såg i Thailand. Yes, jag fick tillslut tag på några tabletter.

Vistelsen i Thailand gick annars rätt så bra. Det var mer när vi skulle ta oss med buss till någon annan ort som jag kände av panikångesten, mycket för att jag inte fått tillräckligt med sömn, men också för att vara instängd i en liten miljö en längre tid kan få min kropp att reagera i panik.
Men den största delen av resan kunde jag njuta av värmen, det otroligt varma vattnet och lugnet på Koh Chang.

Det var inte förrän den näst sista dagen i Thailand, då vi befann och i Bangkok igen, som min kropp ballade ur totalt. Natten innan hade jag sovit lite och jag tror också jag var rätt nervös inför den kommande flygresan hem. Jag och Nicklas gick runt i ett köpcenter (MBK) och försökte hitta de sista presenterna till släkt och vänner i Sverige. Helt plötsligt känner jag av lite yrsel och andningssvårigheter, vilket är ett klart varningstecken! Jag sa till Nicklas att vi måste ta oss till Hotellet NU, annars kommer det hända något. Vi skyndade oss ner för alla trapporna, men på en av våningarna kunde jag inte hålla benen uppe. Jag satte mig ner i ett hörn och försökte andas lugnt. Nicklas fick upp mig på benen igen, men inte långt bort föll jag totalt ihop och låg rätt över golvet. Folk kom snabbt från alla håll och kanter och försökte hjälpa mig, de fläktade i mitt ansikte, de tog fram luktsalt och någon masserade mina ben så att blodcirkualtionen skulle bli bättre. Jag såg att Nicklas försökte prata med mig, men jag såg bara hans mun röra sig. Jag var helt borta.
Det dröjde inte länge till innan sjukvård kom och lyfte upp mig i en rullstol och rullade ner mig till ett litet sjukvårdsrum som de hade i MBK. Jag fick ligga på en brits under ett täcke och återhämta mig. De frågade hela tiden om de skulle ringa ambulans, men jag tackade nej. Jag fick prata med en sjuksköterska, men hon förstod inte heller vad jag menade när jag berättade att det var en ”Panickattack”.
Efter mycket om och men kom vi tillslut fram till vårt hotellrum och där somnade jag direkt och sov i 14 timmar i sträck. Efter en attack blir man helt energilös och slut i kroppen. Det tar extremt mycket energi.

Flyget hem gick fint. Jag åt min sömntablett och sov större delen av resan. Jag märkte inte ens när de kom med mat på flyget. Haha.

Jag är nu helt återställd från resan och mår som vanligt, väldigt bra. Jag har kontroll över min kropp och det känns underbart!
Ja, jag kommer resa mer, trots att jag vet hur min kropp kommer reagera. Jag slutar inte vara nyfiken bara för att jag har en ”sjukdom”. Jag har helt enkelt fått lära mig att leva med den, vilket har lett till att jag ser minde av den.

Har du själv något du vill dela med dig av?
Jag lyssnar gärna!

Dagens låt:
Benjamin Francis Leftwich – Pictures

/Lisette, mittstoramonster

Skrytmånsen Bella?..

Bella

Ja jag erkänner det redan nu, bland alla andra tusen bloggar jag följer så följer jag också ”Blondinbella”s blogg.

Idag var jag inne på hennes blogg och ett av hennes inlägg (http://blondinbella.se/2013/04/08/lagenhet-sokes/) handlade om att hon och hennes sambo börjat kolla efter en ny lägenhet i Stockholms innerstad. För inte alls längesen så köpte hon och hennes sambo en lägenhet för 5,1 miljoner. I samma veva smäller hon upp bilder och en länk på en lägenhet i Stockholm som kostar 10 miljoner som hon gärna skulle vilja köpa men som hon känner är för dyr just nu.

Det haglar in avundsjuka kommentarer på inlägget. ”Ni har ju precis flyttat! Jag har inte ens råd att köpa en lägenhet och ni kan köpa en varje år..” Folk tycker det är orättvist, de tycker att Bella skryter något otroligt mycket, att hon drömmer för stort, att hon är dum i huvudet som ens kan drömma om en lägenhet för 10 miljoner, att hon spottar andra i ansiktet när hon visar vad hon har haft råd med, att hon inte förtjänar sin framgång, att hon glidit på en räkmacka och att det är så synd om de själva för de har minsann inte råd med något alls.

Det många inte tänker på är att det kanske finns en anledning varför Bella är där hon är idag och de som klagar på sina liv (och jämför de med Bellas) är där de är idag. När man vågar drömma stora drömmar släpper man också in möjligheten att uppnå dessa drömmar!

En tanke växer också hos mig; om en man hade skrivit det här och varit lika framgångsrik som Bella, hade vi fått samma reaktion då? Hade han blivit hyllad för att han haft råd med ditt och datt, eller hade han blivit utskälld för sin inkomst?..

Jag är lite trött på att vi inte kan få vara stolta över våra framgångar här i Sverige. Här om veckan nämnde min Pappa för mig att jag borde ta bort ”egen företagare” på min facebook för att det kan sticka andra i ögonen.
Hell No!” sa jag. Även fast jag extraknäckar som personligassistent så ÄR jag en egen företagare alla andra timmar och damn stolt över det. (Och självklart är målet att pyssla med det på heltid inom en mycket snar framtid. Man måste ju börja någonstans.)

Det är många åsikter Bella har som jag inte håller med om, jag är till exempel långt ifrån Moderat, men det är inte intressant! Jag vinner ingenting på att klaga och försöka trycka ner.
 Det intressanta är att få våga drömma stort och få dela sina drömmar med världen utan att bli dömd som idiot eller skrytmåns!

Allt handlar om att få må bra! Om man mår bra av att få förnya sig och sin lägenhet lite då och då, do it! Jag tror dock inte att sitta och klaga över nätet på en människa man inte ens känner får en att må bra. Många kommentarer på Bellas blogg reflekterar en tanke som kommentatorerna har: ”Varför har hon råd med så mycket och inte jag?!”.
Kanske just för att hon vågar drömma och du själv bara sitter och kollar på det du har i ditt liv du INTE vill ha! Koncentrera dig på det du VILL ha  ditt liv istället så ska du se att det kommer hända underbara saker i ditt liv!

Love out loud!

Dagens låt:
The Mamas & The Papas – Dream A Little Dream Of Me

/Lisette, merkärlekmindregnäll