PsykAkuten..

45013_10201960128430895_768299901_n

Efter ett akutbesök har jag nu fått två månader på mig att bygga om mitt inre pussel i lugn och ro. Två månader till att börja med. Två månader utan att ansvara över andras liv när jag knappt kan ansvara över mitt eget.. Dessa Två månader ska jag fylla med:

  • Meditation
  • Skapa konst, vilket ger min kropp harmoni
  • Musik
  • Skriva om allt jag älskar i livet
  • Professionell hjälp med min ångest, en gång för alla
  • Ta emot all hjälp jag får
  • Uppfriskande promenader
  • Yoga kanske?..
  • Skratta, vilket hjälper kropp och sinne att läka
  • Släppa kontrollen och tillåta mig att bara fokusera på att bli frisk
  • Umgås med vänner, som ger mig goda skratt och hopp
  • Skapa vakna-, sov- och matrutiner
  • Sminka och lära
  • Göra minst en LOA-övning varje dag
  • Bli frisk och FRI!

Jag tänker till och med göra ett schema för varje dag. När jag ska gå upp, vad jag ska äta och vilka övningar jag ska göra m.m. Nu väntar jag bara otåligt på att få en kallelse till specialist psykiatrin.

Jag kräver att bli tagen på allvar nu. Efter nästan 10 år med det här ska jag väl få den vården jag faktiskt behöver. Efter mycket tjat, envishet och många läkarbesök.

Efter det här inlägget tänker jag inte ge min panikångest mer uppmärksamhet här på ett bra tag. Den har fått för mycket utrymme i mitt liv, men jag vill verkligen dela med mig till er som lider på samma sätt. Det här är en så vanlig ”sjukdom” att det är löjligt. Känn er inte ensamma! Hedan efter ska jag fylla bloggen med inspiration, konst, musik, leenden, utveckling och allt jag är stolt över.

Jag tror på att få känna mig helt fri!

Dagens låt: Gavin Greenaway – Now We Are Free

/Lisette, äntligenpåväg

 

Ett jobbigt inlägg

Jag har skrivit innan om min panikångest här och tänkte fortsätta uppdatera.

Usch, nu har en jobbig period börjat igen. Just nu går jag hos en psykolog som försöker göra övningar med mig som ska framkalla min ångest. Tanken är att jag ska uppleva attacken, men istället för att försöka undvika den så ska jag bara låta den komma och gå. Fruktansvärt. Det slutar alltid med att jag ramlar ihop på golvet ändå. Jag står verkligen inte ut med denna fysiska tortyr. Jag förstår att den ska hjälpa mig känna att det inte är farligt, men det är just det det känns; farligt. När jag ska stå kvar på samma plats och känna ångesten slutar det med att det svartnar framför ögonen och golvet känns helt plötsligt tryggare än någonsin.

Dessa övningar har gjort mig skör i vardagen. På jobbet, på spårvagnen, hemma. Om det är någon känsla som får mig att känna mig instängd så är det skör. Framförallt på jobbet (som personlig assistent) då jag ska ansvara över en annan person, vilket blir jobbigt eftersom jag knappt kan ansvara över mig själv i dessa perioder.. Konstant illamående, hjärtklappningar, daglig yrsel, det känns som att nerverna är utanpå min kropp.

Ibland känns det som att det inte finns något slut på den här panikångest-resan. Men jag får inte sluta hoppas och tro på frihet. Total frihet i min egen kropp. Den som känns som ett fängelse ibland och just nu. Dock är jag tveksam över att 10 möten hos vårdcentralens psykolog ska hjälpa.. Mer möten får man inte.

Jag vill tro på total frihet!

Dagens låt: Jack Johnson – Bubble Toes

/Lisette, frihet

Bild 2013-10-09 kl. 19.29 #3

Panikångest på resa och flyg

Ja, jag var som sagt i Thailand alldeles nyss. Det alla vill höra är: ”Ååååh, det var så härligt! Jag vill åka tillbaka!”, men faktum är att det kändes väldigt skönt att få komma hem.
Borta bra men hemma bäst.

Jag har skrivit innan om min panikångest som har förföljt mig sen jag var 18 år. Det är viktigt att dela med oss av våra erfarenheter, för panikångest är så otroligt mycket vanligare än vad många tror.
Du är inte ensam!
Jag har gått på en liten dos medicin i några år och det har faktiskt gått riktigt bra! Jag kan känna av panikångesten när jag sovit dåligt, men ingenting som jag inte kunnat ha kontroll över. Mycket har blivit bättre av att jag mediterat kontinuerligt i ett bra tag nu och hittat harmoni i min kropp. Framförallt har jag tillit till min kropp som jag inte hade innan.

Men självklart beter sig kroppen annorlunda i andra länder. Det är jet-lag, konstant nya intryck och ovanor som spelar in. Jag har faktiskt rest en hel del och det har gått allt från jättebra till riktigt dåligt. Jag är en nyfiken person och tänker inte låta panikångesten styra över om jag kan ut och resa eller inte. Därför reser jag, även fast jag vet hur min kropp kommer att bete sig.

Så här gick det den här resan:
Från Landevetter till Bangkok skulle det ta oss 19 timmar.
Landvetter -> Arlanda -> Beijing -> Bangkok
Jag har mycket svårt att sova på flygplan så därför sov jag inte på hela natten. Jag var helt slut fysiskt. På det sista flyget från Beijing till Bangkok fick min kropp nog. Jag och min sambo Nicklas fick inte sitta bredvid varandra, vilket också blev lite jobbigt. Helt plötsligt dyker alla dessa symptom upp, som jag känner till så väl; en isande huvudvärk, plötslig illamående, yrsel, hjärtat slår snabbt, andningssvårigheter, rummet blir bara mindre och mindre och hela kroppen skriker ”Nu dör du!”. I panik trycker jag på personal-knappen som en galning samtidigt som jag kippar efter andan. En kinesisk flygvärdinna kommer fram till mig och frågar vad jag vill. Jag försöker förklara på engelska att jag har en panikattack och att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Dock förstår inte flygvärdinnan alls vad jag menar. ”Panickattack?..”. Hon har aldrig hört talas om ordet innan. Fler flygvärdinnor kommer för att hjälpa, men ingen utav dem vet vad de ska göra. Jag börjar gråta i panik. Någon av flygvärdinnorna ropar upp i högtalaren om det finns någon doktor på flyget. Samtidigt kommer det fram en svensk passagerare och frågar hur det är och om han kan hjälpa till med något. Jag kan knappt prata mellan mina tårar och kippandet efter andan.
Samtidigt sitter min Nicklas längre bort och sover. Han är inte alls medveten om vad som händer.
Tillslut förstår de att jag måste få lite mer rum, därför tar de mig till en sittplats längst bak i planet och hämtar en nyvaken Nicklas. Alla var jättesnälla och gjorde så gott de kunde, även fast de inte hade en aning om vad som hände med mig. Jag fick sitta bredvid Nicklas resten av resan, men min kropp ville inte lugna ner sig för det. I flera timmar värkte min kropp på alla sätt och vis. Konstant yrsel och illamående. Inte förrän jag äntligen fick stiga av flyget började jag känna mig bättre.
Det var en helt helt slut Lisette som satte sin fot för första gången i Thailand.

Jag var medveten om att flyget hem skulle ta lika lång tid, vilket skrämde mig en hel del. Därför försökte jag få tag på sömntabletter i varenda apotek jag såg i Thailand. Yes, jag fick tillslut tag på några tabletter.

Vistelsen i Thailand gick annars rätt så bra. Det var mer när vi skulle ta oss med buss till någon annan ort som jag kände av panikångesten, mycket för att jag inte fått tillräckligt med sömn, men också för att vara instängd i en liten miljö en längre tid kan få min kropp att reagera i panik.
Men den största delen av resan kunde jag njuta av värmen, det otroligt varma vattnet och lugnet på Koh Chang.

Det var inte förrän den näst sista dagen i Thailand, då vi befann och i Bangkok igen, som min kropp ballade ur totalt. Natten innan hade jag sovit lite och jag tror också jag var rätt nervös inför den kommande flygresan hem. Jag och Nicklas gick runt i ett köpcenter (MBK) och försökte hitta de sista presenterna till släkt och vänner i Sverige. Helt plötsligt känner jag av lite yrsel och andningssvårigheter, vilket är ett klart varningstecken! Jag sa till Nicklas att vi måste ta oss till Hotellet NU, annars kommer det hända något. Vi skyndade oss ner för alla trapporna, men på en av våningarna kunde jag inte hålla benen uppe. Jag satte mig ner i ett hörn och försökte andas lugnt. Nicklas fick upp mig på benen igen, men inte långt bort föll jag totalt ihop och låg rätt över golvet. Folk kom snabbt från alla håll och kanter och försökte hjälpa mig, de fläktade i mitt ansikte, de tog fram luktsalt och någon masserade mina ben så att blodcirkualtionen skulle bli bättre. Jag såg att Nicklas försökte prata med mig, men jag såg bara hans mun röra sig. Jag var helt borta.
Det dröjde inte länge till innan sjukvård kom och lyfte upp mig i en rullstol och rullade ner mig till ett litet sjukvårdsrum som de hade i MBK. Jag fick ligga på en brits under ett täcke och återhämta mig. De frågade hela tiden om de skulle ringa ambulans, men jag tackade nej. Jag fick prata med en sjuksköterska, men hon förstod inte heller vad jag menade när jag berättade att det var en ”Panickattack”.
Efter mycket om och men kom vi tillslut fram till vårt hotellrum och där somnade jag direkt och sov i 14 timmar i sträck. Efter en attack blir man helt energilös och slut i kroppen. Det tar extremt mycket energi.

Flyget hem gick fint. Jag åt min sömntablett och sov större delen av resan. Jag märkte inte ens när de kom med mat på flyget. Haha.

Jag är nu helt återställd från resan och mår som vanligt, väldigt bra. Jag har kontroll över min kropp och det känns underbart!
Ja, jag kommer resa mer, trots att jag vet hur min kropp kommer reagera. Jag slutar inte vara nyfiken bara för att jag har en ”sjukdom”. Jag har helt enkelt fått lära mig att leva med den, vilket har lett till att jag ser minde av den.

Har du själv något du vill dela med dig av?
Jag lyssnar gärna!

Dagens låt:
Benjamin Francis Leftwich – Pictures

/Lisette, mittstoramonster

Panikångest.. min bittra fiende

igen..
Sömnen har övergett mig och träffat herren som ligger bredvid mig istället. Men jag då?!
Ser fram emot morgondagen. Studiotime. Let´s make som fucking great music!

Jag ligger och tänker lite på dom senaste månaderna.. Det har varit en tuff period.. och det är.
Om ni har läst äldre inlägg kanske ni har läst det inlägget där jag berättade om min panikångest (läs gärna om ni inte har gjort det). Jag är inte stolt över den delen av mig och mitt liv, det är inte därför jag skriver det här. Det är så viktigt att man delar med sig av sådant som många inte vågar prata om..

Enda sen i somras har tyvärr min panikångest kommit tillbaka. Efter ett helt härligt år utan den var den tvungen att sätta klorna i mig igen.. Det kändes som ett misslyckande och en smäll på käften att komma tillbaka i gamla mönster. Jag har skämts så mycket över det, fast jag vet att jag inte kan rå för det..

Första anfallet, efter ett helt underbart år i harmoni, kom i Nordstan i Göteborg.
En fin klasskamrat hade tagit sitt liv, min hund hade vi fått avliva, jag bodde på 3 olika ställen samtidigt och jag jobbade på ett jobb som gjorde en väldigt deppig och nere eftersom ingen i personalen trivs (är dock fortfarande fast anställd men studieledig). Allt detta på en och samma sommar. Min kropp klarade väl helt enkelt inte av allt. Det hela slutade med att mina ben vek sig totalt mitt inne i Nordstan. Jag föll ihop på golvet mot en vägg och kunde inte röra mig. Min kropp tillhörde någon annan. Alla andra panikångest-syntomen var ju självklart med i spelet också. Dom tog över mig.
Folk kollade på mig men gick bara förbi. Det kändes nästan som att dom äcklades av mig.
Jag försökte ropa på hjälp men det var inte helt lätt att få fram något i huvudtaget. Jag fick ögonkontakt med en kvinna så jag frågade ängsligt ”ursäkta mig?..”. Men hon kollade bara på mig och gick förbi. Som att jag var skit. Här visade verkligen samhällets människor vad dom gick för. Jag är så sjukt BESVIKEN på Göteborg, Sverige, Världen, mänskligheten.. Vart har vi kommit om vi inte ens reagerar på när en kvinna ligger på ett golv och kippar efter luften och ber om hjälp, men vi bara går förbi. Vart fan har vi kommit då?.. Vi har gått bakåt!

Tillslut stannade två otroligt snälla ungdomar och hjälpte mig att ringa ambulansen. Ambulanspersonal kom och hämtade mig och skjutsade in mig till akuten. Där fick jag ligga i över 5 timmar för att sen få höra att doktorn inte hade tid med mig och att jag borde åka hem.
Panikångest är inget läkare tar på allvar. Det har jag sett innan.

Nu.
Det går framåt trots att den ligger där och lurar. Jag har tagit hjälp igen, som för ett år sedan när det var som värst. Jag tänker inte låta någon ångest styra över mitt kära liv!
Jag har dock haft problem med att åka buss m.m helt själv och bara känslan att paniken är tillbaka efter ett års tid gör mg rädd och försiktig.
Jag hatar att vara rädd och försiktig. Det är inte jag! Jag vill göra vad vad som faller mig in, åka vart jag vill när jag vill hur jag vill. Jag gillar inte ramar, jag vill leva utanför dom. Därför har det vart lite tufft den senaste tiden. Jag har känt mig instängd. Men det går framåt vilket ger hopp och lycka!

Att försöka komma fram som någon slags artist och samtidigt lida av panikångest är självklart en utmaning. Men utmaningar har jag haft innan. Jag kommer klara det! Det vet jag.

Så. nu har jag lättat lilla hjärtat igen.
Det är så viktigt att dela med sig. Alla vågar inte skriva eller prata om sin panikångest och det är knappt så jag gör det. Men jag är säker på att någon läser det här, känner igen sig. Kanske känner sig mindre ensam och tar hjälp och kämpar för att må bra istället för att drunkna i sina symtom och sin rädsla för att få dom.
Varsågod.

Nattens låt:


/Lisette, en gnutta modig.



PANIKÅGEST, till er som har det eller ni som inte förstår.


Ja, idag tänkte jag skriva om en sak som jag försökt hålla tyst om. Men att hålla käften är dumdristigt. Varför?

Jo, för att det finns så många mer människor som drabbas av det här än vad man tror. Ändå går man runt och tror att man är den enda i hela världen. Fel fel fel. Det är vanligare än vad man tror!


Panikångest. Ångestattack. Panikattack.

Jag minns första gången jag fick en ångestattack. Det var strax innan jag flyttade till min far i Kungsbacka. Jag gick sista året på gymnasiet och mycket hände på en gång. Vänner försvann, ny pojkvän, ett hem jag bott i i 11 år försvann, skolprojekt, studenten, balen, klänningar, skaffa jobb, en syster som bodde alldeles för långt bort och en massa annat. Känslor trasslade in sig i nya känslor och det var ingen riktig ordning på det hela.

Jag minns att jag strosade runt på Nils Eriksson Terminalen i väntan på att min far skulle hämta upp mig. Plötsligt började kroppen kännas konstig. Det var som att marken under mig rörde sig. Huvudet började kännas tungt och längs ryggraden uppstod en nästan pirrig känsla i form av rädsla.

”Nu håller jag på att bli sjuk” tänkte jag. För att finna mig lite mer krafter gick jag in i en pressbyrå för att köpa mig en Coca Cola. Men när jag stod i kön för att betala blev den konstiga känslan en ren och skär panik.

”Ut, ut, ut, ut!! Jag måste ut NU!”

Min känsla var att antingen kommer jag svimma framför allt folk eller så kommer jag spy på någon. Min kropp bara skrek att jag inte ville vara där längre. Jag slängde Colan någonstans i pressbyrån och sprang i panik för att hitta en utgång. När jag väl kom ut från terminalen la jag mig på en parkbänk för att försöka lugna ner mig själv. Jag försökte övertala mig själv att den friska luften skulle göra mig lugn. Men jag kände mig så fruktansvärt borta och groggig. En gubbe kom fram till mig och frågade hur jag mådde. Jag svarade att jag bara mådde illa. Han trodde mig inte och frågade om jag tagit ”någon jävla drog eller någon annan skit”. Det var inte lätt att övertala honom att jag inte sysslade med sådant eftersom jag låg helt utslagen och groggig på parkbänken och vågade inte ta mig där ifrån. I vilket fall lyckades jag ta mig där ifrån på något vis.


Det här var min första upplevelse av panikångest. Men jag trodde bara att jag var sjuk på något vis. Att jag hade ätit något konstigt eller bara sovit för lite. För ingen hade ens berättat att panikångest existerade för mig.

Paniken kom dock tillbaka lite då och då. Oftast efter perioder som vart stressiga och när man väl kunde pusta ut och ta det lugnt kom den smygandes.

Många väljer att avstå från sådant som oftast framkallar paniken. Till exempel att träffa nytt folk, att åka buss eller tåg själv eller bara gå runt på stan själv.

Men det gjorde aldrig jag!

Jag ville inte låta den här satans panikångesten ta över mitt liv. Trots att allt blev mycket jobbigare och mer ansträngande. Jag hade verkligen inte roligt på festerna med nytt folk, jag hatade att åka buss och att spela musik med andra och dylikt. Allt jag någonsin hade tyckt vart roligt och sådant som var en stor mening i mitt liv var helt plötsligt så otroligt ansträngande och jobbigt. Men som sagt så vägrade jag släppa mitt gamla liv. Jag skulle minsann visa den där panikångesten att jag inte backar.


Men det blev inte bättre..

Det blev rent utav sämre för varje år. Panikångesten kom tätare inpå varandra och starkare.

Jag lärde mig att man skulle andas i en fyrkant för att bli lugnare. Och jävlar vad jag andades i fyrkanter. Trekanter också. Men det gjorde saker och ting oftast värre.


Bussar och tåg.

Dom var mina fiender.

Illamående och yrsel var mina starkaste syntom. Fruktansvärt rädd för att svimma eller spy rätt ut.

Det hela började oftast med en konstig huvudvärk som spred sig från nacken och uppåt. Sen pirrade det till i armar, ben, fingrar och tår på ett mycket obehagligt vis. Efter det kom hjärtklappningarna, det otroligt starka illamåendet och yrseln.

Varje gång jag satt på en buss, spårvagn eller tåg förundrades jag över alla andra som satt runt omkring mig. Hur dom kunde klara av att åka buss så lugnt och fint. Jag tänkte att jag var den enda som satt där och hindrade mig själv från att springa i panik ut från bussen.

Men vad fel jag hade. Efter att ha pratat med många andra personer och läst en hel del här på nätet så förstår jag att jag verkligen inte är ensam.

Det här är mer vanligt än vad man tror. Men ingen verkar prata om det.

Därför gör jag det nu, trots att jag är rädd för att bli klassad för ”Lisette, hon med panikångesten”.

Nej, jag är Lisette, hon den lilla blonda knasiga tjejen som älskar att skapa all slags konst och träffa nytt folk. Panikångesten är inte JAG!

Under dom jobbigaste perioderna fick jag övertala mig det varje dag för att inte försvinna helt in i min panik.


Varför gick du inte till en läkare?

Jodå, det gjorde jag.

Att gå till läkaren eller skaffa hjälp kanske inte riktigt är min grej. Jag tror alltid att jag klarar allting själv och att saker och ting går över om man bara har tålamod.

Men när det var som värst orkade jag bara inte mer. Då var det dags att söka hjälp kände jag.

Jag kom till en ung läkare och förklarade mina syntom för henne utan att nämna ordet panikångest.

Hon ville testa mig för allt som hade

med magsjukdomar att göra (eftersom jag var precis hemkommen från en månad på Kuba).

Men när jag nämnde att det kanske kunde vara panikångest kollade hon på mig som ett frågetecken. Jag undrade om inga tester visade någonting och det kunde då vara panikångest, vad skulle jag göra då.

Hon mumlade någonting om att jag bara skulle andas och ta det lugnt i så fall så skulle det gå över.

Jag har då aldrig velat ge en person en fet käftsmäll så mycket som jag ville då. Istället satt jag tyst och grät inombords att ingen förstod mig.

”Bara att ta det lugnt så går det över”. Jag trodde inte mina öron. Visste människan ens vad panikångest var för något.

Klart som fan att jag försökte hålla mig lugn men det hjälpte ju inte ett skit. Efter 4 år med den jävla ångesten kommer en legitimerad läkare och säger att det är bara att ta det lugnt. IDIOT!

Jag behövde ju professionell hjälp.


Efter alla dessa prover visade det sig att jag inte var fysiskt sjuk på något vis. Och sen var den utredningen slut.

Men jag började må allt värre och värre.

Paniken fanns med mig varje dag. Tillslut följde den med mig till jobbet, det enda stället jag inte hade känt av den. Det tog över mitt liv totalt. jag kunde inte ens gå runt ensam hemma (min borg och mitt eget hem) utan att må rent utav skit.


Dagarna närmade sig dessutom till första dagen på högskolan.

Jag var livrädd att jag skulle gå runt med det här första gången jag träffade alla mina nya klasskamrater. Då skulle dom få en så fel bild av mig.


Jag vågade dock ringa och beställa en läkartid igen.

Och då träffade jag en läkare som verkligen förstod mig. Jag grät av lättnad.

Hon ville att jag skulle börja ta medicin men jag vägrade. Jag har alltid vart emot det, jag trodde att jag kunde klara det på egen hand bara jag fick lite hjälp på traven i form av terapi eller något liknande.

Hon bad mig att tänka lite till på det och förklarade att jag gått runt med panikångesten så länge att det kunde vara svårt att bara få bort den genom terapi i början.

Jo, jag fick gå till en hjärnskrynklare, men inte mer än 8 gånger. Det var inte tillåtet att få gå mer för kommunen. (För alla ska få sin del av terapi).

Trodde verkligen dom att efter 4 års panik skulle försvinna med futtiga 8 gånger á 40 minuter.

Terapeuten var mycket duktig men det är klart att jag inte var ”helad” efter det.

Jag såg inget annat val än att börja ta tabletter. För jag hade gett upp. Jag orkade inte mer. Om läkarn hade gett mig rådet att ta en sil heroin hade jag säkert gjort det också. Jag ville bara ha hjälp och kom fram till att jag inte klarade av det själv.

Jag mår bra idag.

Är lycklig och kan göra allt det där som gör mitt liv meningsfullt utan att känna paniken smyga på mig.

Ja, jag äter fortfarande en liten mängd tabletter och jag tror helt ärligt att jag kanske inte klarar mig utan dom. Det finns inget jag är mer rädd för än att få tillbaka min panikångest.

Varför får man panikångest?..

Min anledning var kanske allt drama jag fått uppleva som barn som fick utlopp på detta viset när jag blivit äldre.

Men vissa föds faktiskt med det. Precis som vissa föds med depression. Ämnet i hjärnan som utsöndras för att lugna kroppen när man blir stressad har tagit slut eller finns helt enkelt inte. Det är så jag har fått det förklarat för mig.


Jag skulle kunna skriva minst lika mycket till om det här ämnet.

Efter flera år förstår man inte riktigt hur kroppen orkar med sådana här påfrestningar. Men man klarar sjukt mycket mer än vad man tror..

Det är viktigt att påpeka igen att det inte är så ovanligt som många tror!

Du är inte ensam!


Sidor som kan hjälpa eller få dig att förstå:


http://sv.wikipedia.org/wiki/Panikångest

http://www.kbtgruppen.se/

http://www.angest.se/riks/node/4 (Jättebra sida!)


Nu har jag vågat skriva om något som jag försökt hålla tyst om.

Vad vågar du skriva om?..


Dagens låt:

Ted Gärdestad – Oh, vilken härlig da’


/Lisette, lycklig